Var det bara en pseudodebatt när Fettredaktör Hanna Helseth satt hos Skavland och hävdade att byggjobbarna på Blindern agerade kränkande när de visslade efter kvinnliga studenter?
Av Maria Ludvigsson
Det verkade i alla fall inte ha varit någon större fråga vare sig i norsk tabloidpress eller i tv-sofforna när de kvinnliga studenterna påpekade att de besvärades av visslingarna. När frågan landade i Skavlands tv-studio blev det tydligt att många fann klagomålet löjligt eller rent av skrattretande. Elle-redaktör Signy Fardal fattade uppenbarligen inte vad frågan handlade om över huvud taget, när hon fnittrande sa sig älska den sortens uppmärksamhet. Hon skulle helst höra visslingar, rop och kommentarer varje dag intygade hon.
Möjligen är hennes pubertala utfall bara ett tecken på att hon helt enkelt lider av brist på komplimanger. Så är hon heller inte en av dem som upplever det hela som ett problem och är därmed en tämligen ointressant deltagare i debatten.
Oavsett vad den lätt raljanta tonen i diskussionen beror på är den ett tecken på att debatten om kvinnans rätt till det offentliga rummet anses överdriven.
Likaväl är just den diskussionen högst väsentlig. Inte minst i en tid när unga kvinnor svälter sig, 16-åringar opererar brösten och så kallade glamormodeller är deras förebilder. (Som förklaring kan tilläggas att epitetet glamor stipulerar att modellerna är nakna.)
Det offentliga rummet
När man diskuterar den kvinnliga kroppen i det offentliga rummet handlar det oftast om reklam och om politikens möjlighet att kontrollera det. Vänsterpolitikers vana att talla på yttrandefriheten leder till krav på regleringar och statlig kontroll. I en sådan debatt försvarar högern (i bästa fall) yttrandefriheten och påpekar att det handlar om ideal och attityder, något som mycket riktigt måste påverkas av något helt annat än politik.
Exakt här ligger liberalismens pedagogiska utmaning. Man avvisar politiska lösningar och hänvisar till den privata sfären och det civila samhällets ansvar. I Skandinavien där det röda 70-talet sträcker sig till våra dagar är det omöjligt att vinna en politisk debatt utan att hänvisa till politiska lösningar; till mer politik i stället för till mindre. Den som inte har en ny lagstiftning att komma med blir helt enkelt svar skyldig.
Frågan är hur högern menar att värderingar och ideal ska utvecklas. Ska politiker bara ha åsikter i politiska frågor eller ska de också använda sin politiska plattform för att driva icke-politiska frågor? Jag återkommer till detta.
När vi som liberaler hävdar individens rätt och betydelsen av statens reträtt från stora delar av samhället efterfrågar vi också större utrymme för andra värderingsbärande aktörer. Det handlar främst om familjen, den privata sfären, men också om det civila samhället i form av frivilliga sammanslutningar som exempelvis föreningar och nätverk. Detta vilar på grundsynen att du som individ vet mer om vad som är bäst för dig och dina nära än vad politiker gör.
Friedrich Hayek hänvisade ofta till att all kunskap är decentraliserad varför planekonomi och statssocialism inte fungerar. Man kan aldrig allokera så mycket kunskap centralt att staten vet tillräckligt för att distribuera det medborgarna behöver. Just därför bör det civila samhället, där kunskapen finns, tillåtas betydligt större utrymme än i dag.
I varje politisk debatt blir det uppenbart att den främsta skillnaden mellan höger och vänster är högerns tro på individen kontra vänsterns tro på politiken. Enligt Hayek handlar detta också om synen på kunskap och information. Detta är en avgörande skillnad i människosyn och i uppfattning om statens uppgift.
Stat och samhälle
Av detta brukar också följa en diskussion om skillnad mellan stat och samhälle. – I alla fall är det en diskussion som borde följa, men som sällan är ’’hot stuff’’ i mediala debatter. – Den som lyssnar till en socialist kommer snart att märka att stat och samhälle anses vara detsamma. Begreppen som egentligen betecknar två helt olika sfärer likställs och blandas samma. Vi märker dagligen hur denna syn har kommit att bli en allomfattande missuppfattning och i media benämns ofta staten som samhället.
När det är problem i skolan, otryggt på allmänna platser eller för många hemlösa ställs ofta frågan: – Var är och vad gör samhället? Vad man egentligen efterfrågar är politikens ansvar och agerande.
Detta är för det första ett tecken på att vi tänker på staten som samhället, för det andra ett bevis på den allmänna uppfattningen att staten har ansvar för det mesta. Sällan eller aldrig efterfrågas faktiskt föräldrars ansvar eller det personliga ansvaret. Inte ens när man diskuterar ett så personligt val som rökning vågar någon efterfråga individens ansvar. I stället blir det självklart att efterfråga lagstiftning och förbud. Politiker ska ta sitt ansvar för att jag inte ska röka.
Det är ett märkligt synsätt, men helt naturligt i ett land där staten under lång tid blivit allt större och det civila samhället allt mindre. De viktiga valen som exempelvis skola för barnen, pensionssparande, vem som ska vårda och sköta oss har länge varit politikens områd. Kvar åt medborgaren har varit frågor av vardagskaraktär. Eller som Martin Wolf, ekonomiredaktör på Financial Times, uttryckte det under en Timbrokonferens i Stockholm 2005: ’’I Skandinavien tar politiker hand om dina pengar och ger dig bara lite fickpengar att ha roligt för.’’
Det är minst sagt en pedagogisk
utmaning att diskutera samhällsfrågor
i ett land där allt handlar om staten.
Välfärdsstaten och politikens omfattning har alltså gett oss uppfattningen att staten är samhället. Därför blir varje diskussion om samhället också en fråga om politikers ansvar och agenda. Till och med attityder och värderingar blir en partipolitisk fråga.
För liberala politiker blir det på grund av detta problematiskt att delta i debatter med budskapet att det krävs mindre politik, inte mer. Det är minst sagt en pedagogisk utmaning att diskutera samhällsfrågor i ett land där allt handlar om staten. Därmed inte sagt att detta inte låter sig göras.
Prata värderingar
För att över huvud taget kunna hoppas på ett växande civilt samhälle och en mindre stat – mer medborgerligt inflytande och mindre politikermakt – krävs en höger som pratar om värderingar.
Högern verkar ibland tro att det är vänsterns exklusiva rätt att tala om solidaritet, rättvisa och medmänsklighet. Av vänsterns politik och socialistiska länders medborgerliga rättigheter att döma, borde de snarare skämmas för att uttala sig om sådana värden och hellre hålla sig till snack om makt och planekonomiska styrmedel.
Det är mer trovärdigt när en liberal pratar medmänsklighet än när en socialist gör det. Högern vill avpolitisera och vidga det civila samhället och det är exakt där, i människors frivilliga sammanslutningar och engagemang, som slika värden uppstår. En politiker kan på sin höjd framhålla värdet av medmänsklighet, men aldrig någonsin lagstifta eller kommendera fram det.
Precis detta handlar också debatten om kvinnans rätt till det offentliga rummet om. Medan vänstern via lagstiftning vill skapa rättvisa mellan män och kvinnor, menar liberaler att det handlar om attityder och människosyn. Man kan jämföra det med skillnaden mellan att förändra statistik och att förändra värderingar. När debatten om könskvoterade bolagsstyrelser pågick som bäst blev liberala krafter märkligt tysta. Förmodligen berodde detta dels på att de (liberalerna) var ganska få i den dåvarande borgerliga regeringen, dels på att de återigen upplevde sig vara svar skyldiga. När vänstern sa reglering och tvång sa högern ’’njae’’. I stället borde högern pratat värderingar och påpekat det horribla i att införa olika rättigheter för olika medborgargrupper. Påpekat att det aldrig kan vara rättvist. Att lika rättigheter alltid är rätt.
Borgerlig feminism
Åter till Skavlands tv-studio. I varje samhällsdiskussion uppstår ganska snart motsatsernas parhästar. Det vill säga att dramaturgin i media kräver tydliga motståndare och därför blir för eller emot-debatterna också vanliga. När Hanna Helseth uttalade sig emot visslingar och störande uppträdande hos byggjobbarna på Blindern var man förstås tvungen att finna någon som var för visslingen. Det var i sig bisarrt att tillfråga en person, Signy Fardal, som aldrig upplevt själva fenomenet. Dessutom var det märkligt att diskutera för eller emot vissling. Förmodligen är det bara visslarna som förespråkar fenomenet och de som känt sig kränkta motståndare.
Debatten hade tjänat på att inte regisseras efter traditionellt för och emot-modell. Då hade den kunnat handla om något mycket väsentligare än om Elle-redaktörens längtan efter busvisslingar och komplimanger. Den hade kunnat handla om just det vi sällan pratar om: Värderingar och attityder, mellanmänskliga relationer och ren hyfs. Det finns ingen röst i den allmänna samhällsdebatten som säger Vet hut och uppför dig hyfsat mot dina medmänniskor. Dygder och ideal är inte direkt inne. Tuttar är ballare än hövlighet.
Jag menar att borgerlig feminism handlar om just detta. Om att kräva mindre politik och mer folkvett.
Debatten om det offentliga rummet och kvinnans plats i det är högst relevant och ett område som inte får bli vänsterns egen politiska lekplats. Om en borgerlig feminism värd namnet hade funnits hade förhoppningsvis diskussionen i Skavlands tv-studio blivit en annan.
Kvinnan i det offentliga rummet
Låt mig bli en smula personlig. Varje gång jag går förbi en stor byggarbetsplats skyndar jag på stegen. Det är högst obehagligt att veta att jag bedöms och kommenteras som en rent fysisk varelse. Jag tvingas följaktligen att förhålla mig till något som jag alls inte har bett om. När byggjobbarna visslar eller ropar kommentarer kan jag lova att det känns allt annat än smickrande. Det förmedlar en känsla av skuld och gör mig till aktör i ett spel som jag aldrig någonsin har valt. Jag har bara valt att gå vägen förbi.
Jag bör ha rätt till min integritet också i det offentliga rummet. Att bli föremål för kommentarer som anspelar på mig som en sexuell varelse är kränkande och obehagligt. Det är direkt fånigt att jämföra en komplimang med rop och kommentarer som i lika hög utsträckning är till för att imponera på grabbarna som för att nå mig som förbipasserande. Skuldkänslan över att möjligen ha uppträtt eller varit klädd på ett uppmuntrande sätt gör också situationen belagd med skam. Och inte minst ’’vad ska andra som hör och ser detta tro om mig?’’.
När rörläggaren som för tillfället arbetar i huset där jag bor, varje morgon kommenterar mitt utseende är det heller inte särskilt smickrande. Tvärtom kränker det min integritet att inte få vara ifred ens i min privata sfär. Jag låser dörren noga varje gång jag smugit upp för trapporna.
När byggjobbarna på Blindern ropade kommentarer efter kvinnliga studenter var det väl knappast sprunget ur begeistring eller innerlig respekt för dessa sköna väsen. Det handlade högst sannolikt om en jargong som utvecklas i byggjobbarnas kultur. Att föra en givande debatt om detta är minst sagt en utmaning.
Tafatt debatt
Inget av detta diskuterades i studion hos Skavland och syftet var förmodligen att underhålla. Det förvånar mig att Hanna Helseth inte lyckades förklara vad det egentligen handlade om; anledningen till att kvinnorna på Blindern reagerade och sa ifrån.
En liberal politiker verkar alltid för mindre politik och mer utrymme för medborgaren. För att bli trovärdig krävs också att man pratar om värderingar som ligger utanför politiken och gör klart att det viktigaste i livet inte heller ska styras av politik. Det går aldrig att lagstifta fram ’’rätt’’ värderingar, men vi kan alltid förmedla och påverka varandras värderingar i vår roll som medmänniskor.
- Maria Ludvigsson er policy manager på Sydsvenska Industri- och Handelskammaren. Hun har tidligere blant annet vært lederskribent for Svenska Dagbladet og Kvällsposten. Hun har også jobbet med flere prosjekter i den norske tankesmien Civita.
